29juni-en magisk dag

…så kom den där underbara dagen, som jag längtat efter i hela mitt liv.

Eller först kom tiden då jag insåg att det är bara det här som jag önskar, att få vara lycklig, att tillåta mig älska å att älskas, att jag inte ska behöva vara ngt annat än jag, att inga regler ska behöva följas, att leva med ngn är enkelt och enormt avslappnat om man är på samma nivå och man har respekt för varandra. Att känna sig fin i allt och vakna på morgonen med det värsta håret ever å andedräkt som dödar, med svullna ögon och halvtorkat saliv på kinden, i alla lägen, vid alla stunder, hur jag än mår får jag veta hur mycket jag är värd och hur fin jag är, och att man vågar lita på det och känna det sen är fantastiskt. Som jag har fått må senaste tiden vill jag alltid må, och jag tror inte att det är en omöjlighet, det finns liksom inga tvivel, han är mitt allt, han bryr sig och finns där varenda sekund och hans tålamod är enormt, han tar alla eftersmällar och biter ihop fast han ”tycker”, han älskar mina barn och vi har det fantastiskt ihop…

…så kom den där underbara dagen, som jag längtat efter i hela mitt liv, dagen vi väntade på, ja eller vi väntade på ett bra väder för vårt livs utflykt…vi åkte ut till havet, Bjuröklubb, med dess storslagenhet, med dess natur, med skimrande hav, sol och som så väldigt ofta, väldigt friska vindar. Där hittade vi ”vår strand” och som på ett magiskt sätt blåste det inte på oss där vi var, sittandes på en filt i sol, på en öde strand. Med fika, musik, tidningar startade vi vår dag, som vi senare avnjöt av underbara grillade kycklingfiléer, smarrig hemmagjord potatissallad och en kall öl. Himlen hade länge varit blå men vid det här laget hade vindarna börjat vända och havet mörkna, vi väntade på varm solnedgång, men det spelade tillslut ingen roll, vi gjorde det vi var här för;)

På natten somnade vi i varandras armar i vårt tält, efter en helt klart fantastisk dag! Tidigt på morgonen vaknade vi av ett förskräckligt kraxande av en kråka, just när vi somnat om kom regnet, först lite smått å mysigt, tills det nästa sekund öste ner, hällande…å då kom den…ÅSKAN, dundret, blixten, vi rafsade ihop det mesta utom tält å sovsäckar, kändes inte riktigt bra detta, att vara vid en öppen strand, i en skogsdunge, vid åskoväder, men däremot helt ense om att detta var ett av våra första, största steg tillsammans. Ett minne som jag ska bära med mig resten av mitt liv, för när jag tittar ner på mitt nu ringmärkta finger kommer jag minnas den fina historien, bilderna vi tog och de ord vi sagt så många gånger förr tillsammans, men som blev sagda ännu flera gånger men på ett ovanligt, magiskt sätt denna dag. Nu blev detta det där fjantiga, löjliga inlägget som det inte skulle bli, men jag rycktes återigen med av känslan:)

(…och ja…tältet hämtade vi senare!)

Här lite av bilderna, de små blir större om du klickar på dem;)

bilder:privata

KRAMar//pia